New works av Johan Röing

Johan Röing är en skulptör fostrad i en tuff skola –legendariska Akademien i Düsseldorf under dess storhetstid på åttiotalet, hos Tony Cragg och Irmin Kamp, och med kurskamrater som Thomas Ruff, Thomas Schütte, Katarina Fritsch och Axel Lieber.

Arvet är uppenbart i Johans kraftfulla uttryck och kompromisslösa inställning till material och dess egenskaper. Han har blivit känd i Sverige och internationellt främst för sina verk i trä, skulpterade med motorsåg. Sedan 2021 är Johan Röing knuten till Kosta Boda där han i konstnärlig frihet har utforskat glaset som vad han kallar ett nytt skulpturalt grundmaterial vid sidan av träet.

”Det är ett otroligt intressant material”, säger Johan. ”Jag är helt såld på glaset och kommer utan tvekan att fortsätta arbeta med det livet ut. Det finns en massa möjligheter och mycket som inte är gjort. Jag gillar verkligen att det går att få fram en sådan superskärpa i materialet. Man får vara försiktig med det förföriska. Man måste vara lika hård som glaset självt. Jag har försökt experimentera till exempel med handpolerade ytor men det går inte, det blir för insmickrande.”

I sitt arbete som skulptör söker Johan Röing ständigt efter materialets ”inre sanning”. ”Jag målar inte rosa för att det skall bli snyggt. Det handlar om att få fram materialets egen logik, att stå ensam med materialet och sedan låta intuitionen styra”, som han säger.

I utställningen i Kosta visar Johan Röing tre nya serier verk – glasskulpturer (såväl fristående som vägghängda), träskulpturer och skulpturer i kombinationer av trä och glas. Samtliga objekt är skulpterade direkt i materialet, ”utan att ha varit i närheten av en dator”. I hyttan i Kosta har Johan samarbetat med brukets mästerliga blåsare och slipare med sina glasskulpturer. Helheten beskriver han som ”åt det minimalistiska hållet”, med en ren färgskala och en inramning ”som underkylt regn, för att landa i en tydlighet.”

”Så ser jag det nu men det återstår att se hur det blir sedan. Jag låter mig själv överraskas. Det handlar om fingertoppskänsla och känsla för rumslighet, för att få det att dansa. Med bilder kan du projicera men med skulpturer är du utlämnad till verkligheten. De står för sig själva. Mitt arbete är att hitta ett sätt att kombinera, en väg som stämmer, uppnå balansen. Mycket kan man inte förutse. Det är som att bygga ett hus. Arkitektur är en form av skulptur.”