Wärffs konstnärliga och estetiska intressen väcktes tidigt och odlades av hans älskade morbror som var konstnär i London. Hos denne tillbringade Wärff sina sommarlov, med många besök på Tate och National Portrait Gallery. Hans första plan var att bli arkitekt, men först måste hans längtan efter havet och äventyret stillas. Ett år som värnpliktig radarspanare i flottan i mitten av femtiotalet förlängdes med en världsomsegling på H.M.S. Älvsnabben.

Så småningom började Göran läsa arkitektur i Tyskland. Till studierna hörde praktik i olika hantverk. Det var som murarläring han fattade sin livslånga kärlek till glaset, under ett uppdrag vid Pukebergs glasbruk. På rasterna sögs Göran till ugnarnas hetluft. Han började skissa. Snart upptäcktes hans talang av glasbrukets chef som bad honom skicka några idéer för en ny hushållskollektion.

”Det blev några uppesittarnätter i Ljungby, där vi bodde då och där far var apotekare. Jag hade hittat nyckeln till fars spritskåp, så jag satt och lyssnade på inspelningar av Dylan Thomas pjäs `Under Milkwood´, provade drycker och ritade därtill passande glas. När jag hade återvänt till Tyskland fick jag ett brev där det stod att de hade tillverkat ett av mina glas, Tinto, med ett litet snapsglas i foten, så man kunde ta sig en djäkel samtidigt som man kunde dricka vin ur kupan. Jag fick sedan en check med royalty. Exportchefen var överförtjust och jag erbjöds ett kontrakt.”

Göran Wärff betraktade Pukeberg, där han arbetade som formgivare från 1958, som sin viktigaste skola i glaset. Han var intresserad av den teknologiska sidan av hantverket och fick möjlighet att experimentera med olika tekniker. ”Det var mitt universitet. Det var där jag blev fångad av glaset och kunde söka mig fram genom att prova det man inte fick göra, tills jag hittade den där urkänslan i glaset.”

Från Pukeberg rekryterades Wärff till Kosta, där han var verksam sedan 1964. Brukets förhärskade konstnärlige ledare vid tiden var den store Vicke Lindstrand. ”Men hans formspråk var för traditionellt”, säger Göran. Tidsandan på sextiotalet med Erik Höglund vid Boda glasbruk uttryckte något annat – ett släktskap som kanske kan spåras i Wärffs kraftfulla, samtidigt djärvt experimentella och självsäkert eleganta form- och färgspråk.

Under sin långa karriär som glaskonstnär och formgivare har Göran Wärff presenterat otaliga utställningar i många länder. Under perioder har han levt utomlands, i Australien och Storbritannien, men fortsatte hela tiden att skapa såväl bruks- som konstglas för Kosta Boda. Hans glaskonst har belönats med många prestigefulla priser. Bland hans offentliga gestaltningsuppdrag kan nämnas de för operahuset i Sydney, moskén i Abu Dhabi, domkyrkan i Växjö, Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, samt FN-byggnaden IMO i London.

Att naturen alltid har varit närvarande i Göran Wärffs glaskonst är uppenbart. ”Men det är lätt att säga naturen. Det är inte alltid så bokstavligt. Det är intressant med det parallella växandet och förfallet. Havet och ljuset också förstås, det finns där.”

Ett annat begrepp som kan förknippas med Göran Wärff är optik. Hans konst kännetecknas av ett ständigt experimenterande med det klara glaset, med inslag av färg. Ett adelsmärke för hans objekt är att de ofta bjuder på andra optiska effekter utöver de först uppenbara, likt skatter och ljusfenomen glimmande ur havsdjupet. 

”Jag tycker om när biten har ett innehåll”, säger Göran, ”när den kan förföra i en viss vinkel och man kan se något annat när man vrider på den, med färg som speglas och reflekteras inuti glaset. Jag har alltid brytt mig mycket om hantverket, velat bidra till att hålla det levande. Det finns så många möjligheter i hyttan och när biten är klar och kyld finns ett nytt liv att utforska i sliperiet.”