”För mig finns det något sagolikt med glaset. Med sin glittrande och transparenta karaktär skiljer det sig så från andra material som jag skapar i. Den råa och tunga känslan i keramik och brons leder till mer melankoliska berättelser medan glaset just nu lockar mig mer åt det romantiska hållet, mot lyckliga barnsagor — som is eller kristall som är möjliga att kontrollera.

Min installation består av två skulpturer. Jag började laborera med former i överdriven skala redan 2010 när jag gjorde ett större gestaltningsuppdrag, gravyrer på en stor glasfasad. Verket beskrev årstidernas växlingar ur barnets perspektiv. Det började med våren, med två meter höga vitsippor, och fortsatte med barn som håller i gigantiska fjärilar, sitter uppe på svampar, enorma snöflingor, snölyktor med mera. Jag vill bjuda in betraktaren till att se med barnets perspektiv — känslan av magi när man som barn förhäxat betraktade något.

Den stora stocken, över en meter i diameter, som jag hade turen att få i gåva, har jag fyllt med glassvampar som väller ut överallt. Jag har alltid älskat svampar och skulpterat dem i många år. Svampar är mystiska och så förknippade med sagan, en hemlighetsfull grund i vårt ekosystem. Det är tickor och olika fantasisvampar i skira färger, klara och blästrade för olika ljuseffekter.

Den andra delen är grässtrået med trädda bär, som hänger från ett träd och vajjar svagt i vinden. Här ville jag ingenting annat än att fånga känslan av solmogna bär, idéen om ett solmoget bär, i abstraherad form. Återigen vill jag locka till att se med barnets blick, leda in i sagovärlden, som Alice i underlandet eller Putte i blåbärsskogen.

Till viss del handlar båda verken även om verklighetsflykt. Sagor uppstår ur vårt behov att bearbeta och orka med verkligheten. Jag ville skapa en glittrande sagovärld för besökare att vila i en stund, nu när så mycket i världen känns så dystert.”

”Jag visar en grupp av fristående skulpturer som tillsammans bildar ett slags `persongalleri´ där Venus skugga träder fram, ett drama med oviss utgång. Jag intresserar mig för de monumentala uttrycken och de socialt och strukturellt konstruerade rum där de tar plats. Genom objekten och materialet som värdebärande representationer för identitet och projektionsyta för det kroppsliga undersöker jag relationen mellan materia och människa och den glidande skala av positionering som ständigt omförhandlas och återskapas genom historien.

De reflekterande objekten bidrar med sin närvaro och frånvaro samtidigt. Skulpturerna reflekterar platsen runt omkring, med sin omgivande parkmiljö, besökare, trädgård och kungafamilj.

Spegeln som symbol och faktisk funktion återupprepas genom konsthistorien. Berättelser om hur Narcissus blev förälskad i sin spegelbild sätts i relation till hur livets alla skeden hänger samman — blomningen, förruttnelsen, döden, återuppståndelsen.

Gruppen är ungefär av människostorlek. De olika skulpturerna bygger på olika tekniker och tävlingar i att blåsa den största kulan, korven och andra former. Det handlar om att nå den punkt då glasmassan blir okontrollerbar. Vi bygger sedan ihop glaskropparna med metall. Det blir väldigt metalliskt, silvrigt, förkromat. Det uppstår en ambivalens som jag tycker blir intressant i denna kyliga materialitet som samtidigt blir väldigt förförisk och tredimensionell.”

”Skulpturen bygger vidare på installationen jag visade i parken för två år sedan. Det är en hög laserskuren järnfigur med litet huvud som håller framför en två meter lång blå massiv glasstav framför sig med utsträckta armar — kleinblå, men litet varierad, också preussiskt blå. Jag tycker att den ger ett kraftfullt, statiskt intryck.

Staven är en symbol som jag alltid har återkommit till, som en symbol för styrka. Här blir den ljust, ljust blå, som en borrstjärna ut i rymden. 

Det är svårt att bli monumental med glas. Här konkurrerar vi med en lummig, härlig park med träd från hela världen. Då krävs att man tar i lite.  Jag har ofta arbetat med järn och glas i kombination. Det blir en kontrastverkan med det sköra, gnistrande mot det kompakta, ogenomträngliga. Järnet representerar den starka människan. Glaset med sin exklusivitet tillför ett magiskt element och fångar ljuset som inget annat material förmår.

Man kan se figuren som en besökare från okänd ort i universum, en del av universum. Det skall kännas som en människa som stannat där. Jag hoppas man skall relatera till den som en kompis, någon man möter. Är det en vänlig gestalt? Ja, den utstrålar kraft, stark men inte hotfull, som en skyddande, vaktande figur.”