Ellen Ehk Åkesson - Konstnär

Start

Begrepp som att söka sina rötter och att gräva där man står kan vara klyschor, men är i högsta grad relevanta för att beskriva Ellen Ehk Åkessons konstnärliga gärning. Ellen är född i Småland, där hon bor än idag, numera med sin familj, i Nybro – mitt i Glasriket. Här arbetar hon i en ateljé i Pukebergs gamla glasbruk där hennes man Markus Åkesson, konstnär, också har sin ateljé – även han är knuten till Kosta Boda. Med Småland som bas har Ellen ställt ut över hela världen. Hon finns representerad på gallerier i såväl Stockholm som Paris och övriga Europa. Man finner hennes verk i många samlingar i Asien, där hennes konst har visats flitigt.

Ellen Ehk Åkessons barndomshem låg i brynet till en åldrig gammelskog, som från så tidigt hon kan minnas blev hennes andra hem – hennes lekplats, skola och eviga inspirationskälla för det konstnärskap hon utvecklade från unga år.

”Om jag hade växt upp i staden eller vid havet hade min konst blivit helt annorlunda”, säger Ellen. ”Skogen var min scen för livet. Jag upplevde aldrig att jag besökte skogen. Jag var en del av den och kände mig alltid trygg där, även i mörkret. Jag rymde ut i skogen när jag var arg eller ledsen. Där hade jag mina träd och mina stenar som gav mig tröst och stöd, som aldrig ifrågasatte. Vi har levt här i generationer. Det var samma skog min mamma och morfar lekte i, vilket gav ett djupt sammanhang. Det var en katastrof för mig när de högg ned hela skogen. Träd, stenar, stigar – allt försvann. Det går inte att beskriva med ord. Kärleken till den skogen, och sorgen, är det som jag återvänder till i min konst. Jag bygger en egen skog ur minnen som ingen kan ta ifrån mig. “

Från Ellen Ehk Åkessons tidigaste barndomsminnen har hon varit djupt fascinerad av och i detalj studerat skogens alla mönster, färgskalor och sinnrikt samverkande växtsystem. ”Hålrum, jättestenar och gamla krokiga träd blev statister i mina lekar”, som hon säger. ”Jag hade även mycket kontakt med äldre släktingar och andra personer – genom dem hade jag tillgång till alla berättelser och sagor om skogen.”

Särskilt fängslad har hon alltid varit av svampar, en ständig inspirationskälla i hennes konst – denna mystiska livsform, varken växt eller djur, helt väsentlig för livets uppbyggnad och nedbrytning.

Ellen Ehk Åkesson utbildade sig i keramikkonst vid HDK, Högskolan för design och konsthantverk, i början av 2000-talet. Det var under en tid då konsthantverket genomgick ett stålbad. Intresset för hantverk i konstvärlden var ännu lågt. Gränsen mellan konst och konsthantverk var skarp, före det senaste årtiondets renässans för hantverket, då vi sett denna gräns upplösas. Konceptkonst var tidens ideal och Ellen Ehk Åkesson hade svårt att få förståelse för sin konstsyn. Hon kunde vid sidan av naturen vara lika inspirerad av kinesiska skålar som av Gustav Fjaestads måleri och konsthantverk, Munchs teckningar och modernare konst av Ron Nagle, Cy Twombly eller Louise Bourgoise. Som tur var uppmuntrades hon av läraren, och keramikern, Kennet Williamsson att ignorera uppdelningen mellan konst och hantverk. Han var hennes handledare i examensarbetet, en handdrejad servis i porslin – något som inte alls låg i tiden.

Servisen blev inledningen på Ellens bana som keramiker, där hon arrangerade kärl som stilleben. ”Men jag hade en önskan av att uttrycka mig mer personligt. Det var svårt att konkurrera med kärlens tusenåriga berättelser. Så efter tio år av drejande, gick jag över till skulptur, och började även arbeta med offentliga gestaltningar. Då fick jag möjlighet att gå upp i format och även undersöka nya material.”

Bland Ellen Ehk Åkessons uppmärksammade och populära offentliga utsmyckningar kan nämnas hennes skulpturer utanför Polisakademin vid Södertörns högskola samt hennes naturtron i brons i skogen vid stranden i Gröndal, båda i Stockholm.

Ellen hade som hon beskriver det ”nosat på glaset” under sitt arbete som keramiker när hon 2019 tilldelades det första Ulrica Hydman Vallien-stipendiet. I utmärkelsen ingick generöst med tid i hyttan på Kosta Glasbruk där hon kunde experimentera med glas som ett nytt huvudmaterial i sin konst. Numera har hon tillsammans med maken och kollegan Markus Åkesson en studio i Kosta vid sidan av den i Pukeberg.

”Det var en fantastisk lyx att få tid att fritt experimentera på det sättet, under lång tid, utan tidspress. Jag plockade upp trådar från keramiken, olika ytor och former, och undersökte hur glasets kvaliteter förändrade uttrycket. I början var jag frustrerad av att inte kunna röra glaset, van som jag var att göra allt själv med mina händer. Sedan hittade jag en teknik där jag fyllde träformar med lera och skulpterade negativa former. Det har fungerat utmärkt och gjort att jag har kunnat gå upp i format och styra formen. Jag är bara i början i mitt utforskande av glasets möjligheter.”